Du är det finaste jag vet

Ibland griper den tag i mig. Rädslan. Tänk om det här inte är för alltid. Jag vill bära gossen tätt mot mitt bröst hela livet. Känna hans lilla hjärta slå snabbt mot mitt. Skydda honom, vyssa honom och trösta honom. Han finns här hos oss och det är så stort. Bara tanken på att vara utan honom är så outhärdlig att det knyter sig i magen och stramar i käkarna. Jag blir förbannad när han blir väckt av grannarna, känner smärtan när han slår sig, tycker till och med att hans bajs är vackert, är helt i symbios med honom och vill inte prata i telefon när vi promenerar för att jag vill ge honom all fokus. B säger att jag kommer att curla sönder honom. Jag säger att jag inte kan leva utan honom. Mammas finaste allt.