Det hände

Mina fingrar skakar, tårarna rinner och jag förbannar de sista tio minuterna. I hets mellan tvätt, packning, brevpappersinköp och eu-val sätter jag vår trötta gosse i stora sängen och ska bara hämta mitt linne som ligger i hallen. Jag hinner två sekunder bort så händer det. En duns jag aldrig mer vill höra ljudet av och sen ett illvrål. NEJ! Gossen ramlar ner från sängen och jag ångrar, ångrar, ångrar mig. Varför satte jag inte honom på golvet, varför satte jag inte kuddar runt honom som jag annars gör, varför lämnade jag honom?! Jag stressade mitt barn golvet och just nu vill jag inget hellre än att skruva tillbaka tiden. Jag har klämt igenom hela hans lilla mjuka kropp, smekt huvudet och blåst. Han har slutat skrika, fått en tissetår och somnat i min famn. Ett jack i läppen blev det och jag hoppas innerligt att huvudet har klarat sig. Vi var på väg ut, nu vill jag bara gömma mig under täcket och skydda mitt barn. Mån tro om jag vågar låta honom sova? Borta är den tiden då ingenting ont kunde hända honom och hans egen mamma har inte hängt med i svängarna. Dumma mamma.