Ok då, vi kanske fortsätter lite till

Jag har vurmat för och lovordat den här staden. Men den senaste tiden kan mina känslor för Kiruna mest liknas vid ett dåligt förhållande. Lite små-hopplöst, ganska trist, kallt och inte särskilt utvecklande för själen. Men så plötsligt kommer den. En sådan där dag som gör det värt att fortsätta lite till. Som gör att gråstenen glimmar till lite grann.

I dag har varit en sådan dag mellan mig och Kiruna. Vinden har varit ljum, utsikten magisk och vattnet i kallkällan jag passerar under min runda var alldeles krispigt kallt. Trots att klockan närmar sig nio inbjuder vår lilla dammiga bro till ett glas kallt, vitt vin. Inte varje dag. Att gossen dessutom strålat i kapp med midnattssolen gör det hela än lite ljuvligare. Njuta.

Livet är stort

I dag drack jag morgonkaffet under en bäck av glädjetårar. Två små prinsessor har kommit till världen! En Ume-tös och en Kiruna-brutta. Ett grattis känns lite fjuttigt i sådana här sammanhang. Men ändå, grattis, grattis, grattis!

Sötaste J, längtar så efter att träffa er!

Klackarna i taket

Febern är borta!! Vi har gjort stan, handlat lite mat och nu sover gossen i vagnen ute. Håller alla tummar för att vi är på banan igen. Ljuvligt med frisk luft i alla fall. Har ju visserligen varit ute på kvällarna men när man är van att vara ute några gånger per dag är det riktigt drygt att bli låst inne. Speciellt när solen skiner... Efter några neggodagar tror jag att vi är back in business igen. Gossen är på finfint humör och sov lite bättre i natt. Kram på er!

Tur att man inte är döende

För här i Kiruna finns det inte en läkare att få tag på. Inte på vårdcentralen, inte på akuten. Nä hä, men får jag gå in själv på apoteket och hämta kåvepenin då? Fan, ursäkta, vad less jag blir. Gossen har skrikit hela natten och tagit sig för öronen. Feber på det. Jag tror att han är öroninflammation. Ont har han i alla fall för han är sig inte alls lik, vår trollunge. Jag är glad för att det finns lite mjölk kvar i tissarna, det är det enda som har lugnat honom någorlunda. Fy. Avskyr att se honom ha ont. Nu sussar han äntligen en stund.

Så här glad var han i alla fall förra veckan när han äntligen fick tag på dammsugaren.

Déjà vu

Den här karusellen har jag redan åkt. B är i stockholm, stackars liten har feber och planet som skulle landa 17.30 är försenat. Been there, done that. Ge mig nåt nytt.

Snart kommer en ny liten stjärna

Denna dag tänker jag lite extra på fina J, hennes M och lilla magen som är beräknad till i dag! Lycka.

Reality check

Gainomaxen i kylen går ut den 9 oktober. Då är min mammaledighet slut sedan en vecka. Ooops.

Lördagsbikt

Helg och jag funderar på vad vi ska hitta på, Olof och jag. Hundpromenaderna är givna, sedan har vi alla möjligheter i världen. Är bara så sjukt trött. Festival-efterspel kanske. I går var verkligen ett lågvattenmärke. Ingen ork, inget tålamod. Får man verkligen bli irriterad på en niomånaders bebis??? Ibland räcker inte armar och ben till. Oftast, allra oftast är det ju helt underbart med barn. Men någon milliprocent av tiden känns det lite mindre underbart. Typ när vagnen står utomhus, det börjar ösregna och man själv står med en bajsig bebis under kranen. Eller när hunden rusar in i lägenheten, dyngsur, och kladdar ner allt samtidigt som bebis röjer häcken av sig i andra änden av lägenheten. Hur gör folk med flera barn? Eller, vad gör jag för fel? Men så, en god natts sömn på det, så känns allt så himla bra igen. Just ja, ett tjafs med B på telefon, några tårar och puss puss på slutet gjorde också sitt till. Älskade älsklingar.

Tillbaka i barnvagnsträsket

En påse marschmallows och barnvagns-surfande på nätet. Eftersom jag varit barnvagnsgalen sen lågstadiet trodde jag verkligen att jag skulle hitta den bästa barnvagnen genom tiderna. Men nä. Inte så att vi har helt fel vagn, men jag vill åt den där perfekta vagnen. Finns den? En lätt, smidig, svart, snygg rackare som är liten ihopfälld. Den ska gärna vara stabil, gå fint i snö och på elljusspår och vara bakåtvänd. Hm. För någon timme sedan trodde jag att jakten var över. Att det skulle bli en UJ. Men, men... Fortsättning följer.

Grannfejden tjatar vidare på TV3, jag orkar inte lyfta på arslet och stänga av. Bebis sover. Det är bara han och jag hemma. Ingen man, inga hundar. Jag fryser och längtar till sängen. I natt ska jag sno B:s täcke också. Åh, vad skönt det blir att sova. Sov gott!

Så var det med den hushållsbudgeten

Bebis drog i sig en hel barnmatsburk till middag. Nu väntar en nära på dubbel portion gröt. Är det normalt för en nio månaders eller övergöder vi vår son? Vilka dilemman man har... För bara någon månad sedan var jag bekymrad över att han åt så lite. Ha ha.

Långnäsa

Ibland händer det att man får käka upp det man sagt. Jag skulle aldrig ha tagit ordet semester över mina läppar och skuttat lyckligt från jobbet i fredags. Kom nämligen nyss hem efter ytterligare ett pass. Hoppsan så det kan gå. Det är tur att man har en karl som tycker om en och en bebis som diggar sin pappi.

Mysigaste myset

Att lukta och pussa på en nyvaken, sömnvarm, mjuk bebiskind är nog det bästa som finns.

Veckans lärdom

stavas backup, backup, backup. B:s dator har kraschat. Innehållandes en hel massa musik (vår pensionsförsäkring) och tusentals bilder. Det senare har vi även fyllt min burk med, tur i den förbannade oturen!

Hemma!!!

Festivalen är över. Och det är faktiskt med blandade känslor. Under helgen tänkte jag att "gör jag om det här får någon slå mig riktigt jäkla hårt i huvudet". 21 timmars arbetspass och så pass mycket att göra att både matpauser och toabesök fick stryka på foten gjorde mig,"mat-och-sov-klockan", ungefär lika stabil som ett läskpapper.

Men nu. Vi gjorde en helt fantastisk festival!!! Jag är så himla tacksam över att jag har fått jobba med otroliga människor och att vi mellan tårarna har skrattat oss blåa i ansiktet. Det här med festival är ungefär som att föda barn. Himmel och helvete ligger väldigt nära varandra och man glömmer snabbt hur jäkla ont det gör.

För gossemoss har det också varit händelserika veckor. En si så där fyra tänder har ploppat upp i överkäken, vilket förklarar den dåliga sömnen lagom till min jobbdebut. B ringde mig överlycklig festivalens onsdag för att berätta att tjabo rest sig upp mot tv-bänken i ett enda glädjetjut. Han har också börjat med helt nya ljud. De där höga oktaverna som kan skrika hål i huvudet på en död. Underbaraste, underbara, nu ska vi njuta mina sista månader av mammaledigheten. Sen ska din fina pappa ta över och jag återgå till mitt inte alls så pjåkiga jobb.

Annars då, jo, vi har vinkat av båda mina bröder till utlandet. Minstingen för jobb i Spanien och Storingen för semester i Grekland. B:s styvbror är på väg till Australien. Känns himla häftigt! Men vi saknar dem allihop...

Nu ser vi fram emot en lugn helg. Typ: Handla på ÖB, Coop och plantera plantor. Kanske ta en tur till fjälls. Familjerekreation.