Stigarna runt Luossavaara har torkat upp och jag & Vildis kan promenera på våra gamla vägar igen. Sist jag gick där hade jag stor mage. I finaste septembermånaden med klara dagar traskade vi, saktare och saktare ju närmare oktober vi kom. En av de här dagarna hittade vi en bit kattguld. Tog med den hem, till bebbe i magen. I åtta månader har den legat på köksbänken, den har liksom inte kommit längre. Den ligger där och påminner mig om början på det häftigaste jag varit med om, på den där speciella tiden när bebbe och jag var en, på buffandet och sparkandet i magen, hickandet. Jag skrev mycket i min bok den här tiden och är så himla glad över att ha kvar det. Det är lika spännande att läsa varje gång, som en deckare. Ändå har jag skrivit det själv. Sjukt vad man glömmer.
Jag återupplever fjolåret hela tiden. "Förra året vid den här tiden..." Känns nästan lite sorgligt, att det tog slut. Men egentligen har det ju bara börjat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar